Dit vi cyklade om sommaren
Av MARIT LARSDOTTEROm jag ska vara ärlig tyckte jag att det lät motbjudande. En fjorton meter hög och trebent, kinesisk Buddha. Av koppar. På Pilane gravfält? Dit vi cyklade om sommaren för att dricka flädersaft bland korna, dit vi tagit varenda vän som varit ny på västkusten. Min mammas kompis från New York tappade andan över två saker i Europa; stjärnhimlen en augustinatt på Tjörn – och platsen Pilane gravfält. När mina vänner gifte sig i Klövedals kyrka togs bröllopsfotot såklart bland de mjuka kullarna.
Nog för att gravfältet har en urtidsstyrka över sig som slår det mesta i skulpturväg - med sina tydliga domarringar som ser ut att vara hämtade direkt ur skolans historiebok. Med sitt karga pärlband av stengärdesgårdar som ringlar genom landskapet. Men ändå. Jag hade svårt att föreställa mig annat än att platsen skulle kännas våldtagen av den där Buddhan. Till initiativtagaren Peter Lennby sa jag ”det låter spännande”. Och bävade.
Photo: Peter LennbyPilane 2004 - Förvuxen sly, enar och snår hade tagit över fältet.
Orörd natur har på mig aldrig haft samma starka påverkan som av människan rörd natur. Det är just spåren av mina anfäders liv som skänker tyngd. Här stod de och grät över sin nyss begravda mamma. Här samlades de för rådslag om den torftiga skörden. Och här har jag picknick med mina barn, omgiven av får och skulpturer.
Det är lätt att inbilla sig att naturen av sig själv blir till sitt vackraste. Fem år gamla bilder av Pilane visar något annat. Förvuxen sly, enar och snår hade tagit över fältet. Länsstyrelsen har kontinuerligt hållit rent runt domarringarna men i övrigt var det vackra landskapet försvunnet.
Photo: Peter LennbyPilane 2007 - redan första sommaren kom 60 000 besökare.
Det var i röjningsarbetet med att mejsla fram den ursprungliga formen på gravfältet som idén föddes om en skulpturutställning. Under vildrosor, rönn och meterhögt gräs väntade små bergknallar och buktningar. Plötsligt framträdde det som Peter Lennby uppfattade som naturliga podier. Han såg möjligheten att använda den historiska platsen på ett vis som har betydelse också för oss idag. Han tittade sig omkring i världen. Försökte finna verk han själv blev berörd av och litade till det.
Första sommaren kom 60 000 besökare till Pilane Skulptur för att möta konstverk som rönt vida internationell uppmärksamhet. För att få ha picknick omgiven av ovanligt fina får.
Photo: Peter LennbyKungsljus var en av växterna som inte blommat på decennier men nu fick sol nog för att vakna till liv
När naturen fick lite hjälp på traven gav den också tillbaks med råge. Det som hände när de täta enarna försvann var att frön som legat nerbäddade i skugga började gro. Kungsljus var en av växterna som inte blommat på decennier men nu fick sol nog för att vakna till liv. Peter Lennby har fortsatt på samma sätt med att kontakta konstnärer i Bohuslän, såväl som i USA och Kina, för att fråga om de möjligtvis vill visa sina skulpturer på ett mångtusenårigt gravfält på en ö i det nordliga Sverige. Vid fjolårets utställning var det många besökare som torkade sina tårar vid brittiska Laura Fords utslagna riddare i barnstorlek. Hon medverkar även i år med flera skulpturer i sin serie om hemlösa rävar, inspirerade av författaren Beatrice Potters sagofigurer. På hemmaplan hoppas hon kunna bidra till att hennes landsmän en dag ser på hemlösa människor med åtminstone ett uns av den ömhet och omsorg som de hyser för djur. Även Laura Fords ”spaljerade kvinna” står kvar från ifjol med sin fråga om ifall – och i så fall hur - man får lov att tukta en annan människa. En växt. Ett barn.
Vid de två första utställningarna har jag förundrats över hur många människor Pilane sväljer. Parkeringen kan vara proppfull av bilar och besökarna många hundra utan att upplevelsen av utställningen och platsen urvattnas. På något sällsamt vis finner sig besökarna sina egna vägar. Och på samma vis var det med Buddhan. Den bäddades in i grönska och urtidslandskap.
Photo: Peter LennbyPilane 2009 - Fri sikt till Carlstens fästning.
I år är utställningsområdet än större, den som letar sig allra högst upp på berget får närkontakt med Leo Petterssons vidunderliga spiral av pil. Och så havet, det stora blå. Med fri sikt till Carlstens fästning. Här uppe blir man i vilket fall så liten och omsluten av elementen att andra besökare liksom krymper.
Sommaren är lång. Pilane tål att besökas med både morfar i juni, barndomskompisen i juli och fästmön i augusti. Om du sedan vill åt en alldeles särskild sorts magi är det värt att komma ensam en vardag i september.
Marit Larsdotter Frilansjournalist